Jag vill bara vara liten igen, jag vill vara 14. När jag gick i 7an så var jag kär i en kille i 9an. Jag saknar hur det kändes så enkelt. Jag visste att det bara var en sommar grej, sen skulle vi skiljas åt och det var inget mer med det. Vi skrev hjärtan på sms, vi var med varandra i skolan, när han skulle hem och träffa mina föräldrar för första gången allt var bara så pirrigt. Vi sa att vi älskade varandra. Men nu när jag tänker tillbaka så känner jag att jag inte hade en aning om hur att älska någon känns.

Kanske för att jag nu vant mig att kärlek gör så jävla ont. Kärlek nu är att försöka stå ut, kärlek nu är att bråka, ta tag i problem, lyssna på honom, få honom att lyssna på mig. Kärlek nu är att må skitdåligt ibland och sväva bland molnen annars. Jag vill bara att det ska vara lätt. Jag vill att allt ska vara lätt för mig. Jag vill ha oseriös kärlek. Där en puss är 1000 fjärilar i magen och en tår bara är att tårka bort. Att säga jag älskar dig bara betyder just det. Och att göra slut betyder inget annat än hejdå till just honom.

Att säga hejdå till V** är att säga hejdå till hans kläder i min garderob, hans kropp att hålla om natten i min säng, hans klocka på mitt nattduksbord, hans pappas sms i min mobil och hans tråkiga hår mellan mina fingrar. Att säga hejdå till honom är att säga hej till att vara ensam. Och jag hatar att min kärlek till honom betyder så mycket mer än bara älska.